Att förlora pengar

6 juli, 2019 0 av Mr Passiv

Idag tänkte jag skriva om ett ämne som vi har snuddat vid under en av våra Mammon-träffar, men som jag minns det dröjde vi inte kvar så länge vid det hela utan hoppade vidare till någon annan intressant diskussion. Det hann dock framkomma att vi hade lite olika syn på det hela och jag tycker det är ett ämne värt att grotta lite i.

Frågan det gäller är följande: när det totala värdet av ens investeringar börjar komma upp i någorlunda stora summor, och man har det mesta placerat i högvolatila tillgångar såsom aktier eller aktiefonder, kan en bra eller dålig dag på börsen innebära att ens totala förmögenhet ökar eller minskar med tiotusentals kronor. Hur ska man förhålla sig till detta? Jag och Mr Tillväxt började prata om att vi ser på ett annat sätt på de investerade medlen än på de pengar vi använder till vardags. Mentalt har vi separerat våra investeringar från vår vardagsekonomi, så att fem tusen förlorade kronor påverkar oss mindre om det beror på att vårt portföljvärde har gått ner jämfört med om vi t ex har spenderat samma summa på något onödigt. Här lade Mr Värde in sin protest.

Mr Värde stod för en rationell approach (du får rätta mig i kommentarerna om jag inte gör din hållning rättvisa!). Tio tusen kronor är tio tusen kronor, oavsett om de utgörs av pengar på lönekontot, värdet av aktier du äger eller för den delen marknadsvärdet på ditt hus. Att dela in sina tillgångar i olika ”mentala fack” baserat på i vilket tillgångsslag de finns, och reagera olika beroende på vilket sådant fack pengar försvinner från, är irrationellt nonsens. Punkt.

Naturligtvis har Mr Värde rätt i sak här. Det händer inget magiskt när pengar flyttas mellan olika tillgångsslag. Pengar är pengar och marknadsvärde är marknadsvärde. Ändå vill jag slå ett slag för en medvetet irrationell approach som syftar till att motverka ens inbyggda irrationalitet. Låt mig förklara vad jag menar.

För drygt tio år sedan spelade jag mycket onlinepoker. Vinsterna var i det stora hela ganska blygsamma – speciellt om man räknar timlön – men för den studentekonomi jag hade då blev de ett värdefullt tillskott. Något som blev påtagligt när jag spelade var den förlustaversion som de allra flesta av oss har i mer eller mindre grad: smärtan av en förlust känns mer än glädjen av en vinst. Så trots att kurvan över mina samlade vinster pekade stadigt uppåt på det hela taget, gjorde hacken i kurvan att det ofta kändes som att spelandet innehöll mer negativa än positiva känslor:

”Bankrullens” utveckling i dollar under ca ett år.

Jag tänkte ganska ofta på att det vore skönt att kunna spela utan att registrera om det gick bra eller dåligt, och experimenterade med sådana saker som att hålla för handen när korten delades ut i en hand där jag var all-in. Jag jobbade förstås också på min mentala inställning, att ha det långa loppet i huvudet oavsett hur en enskild hand gick. Något som jag tror var avgörande för att kunna hantera svängningarna på ett hyfsat sätt var att mentalt separera mina pokerpengar från min vardagsekonomi. Det var inte två månaders mat som gick upp i rök en dålig dag, pokerpengarna var något annat, ett verktyg för att kunna spela vidare. Denna inställning har jag tagit med mig när jag sedan dess har tröttnat på poker och börjat jobba, spara och investera. Den må vara irrationell och ett sätt att lura mig själv, men å andra sidan är inte min inbyggda förlustaversion heller rationell. Detta är min invändning mot Mr Värdes rationella perspektiv: för att komma runt sina egna kognitiva biaser kan en fungerande strategi vara att som motdrag konstruera en bias som verkar åt andra hållet.

En fälla som jag tror är lätt att falla i när man sparar flitigt, är att sparsamheten blir irrationell. Här tycker jag återigen att Mr Värde har en bra poäng. Att bli ekonomiskt oberoende handlar ju om att frigöra sig från att behöva tänka på pengar. I takt med att förmögenheten växer vore det rimligt att noja mindre och mindre över vardagliga utgifter, eftersom de har så liten inverkan i det stora hela. När man en dag kan leva på avkastningen av sina tillgångar, behöver man inte tänka på det alls. Pengar blir som vattnet i kranen, det finns bara där och det är inte meningsfullt att lägga någon mental energi på det.

Jag kommer att tänka på en historia om när Warren Buffett och Bill Gates möttes för en lunch, valde att gå på McDonalds och båda halade upp var sin rabattkupong. Jag vet inte om historien är sann eller inte, men jag har ofta tänkt att det där måste jag akta mig för att hamna i. Vissa inspireras av anekdoten, själv tycker jag att den känns lite tragisk. De har gått så hårt in för en sparsam livsstil att de har fastnat i ett tänk som en gång var en viktig framgångsfaktor, men i deras nuvarande situation är helt passé. Samma tanke slår mig när jag läser bloggen Miljonär innan 30. Denna bloggare har genom hårt sparande under ett drygt decennium lyckats jobba ihop en summa stor nog att med god marginal finansiera hans livsstil under resten av livet. Ändå skriver han varje måndag tips på bloggen om var man hittar de bästa erbjudandena på billig mat, och i ett nyligt inlägg började han drömma om att trots allt få ihop tio miljoner i portföljen. Inte för att kunna öka sin levnadsstandard eller förverkliga någon dröm – eller jo, drömmen om tio miljoner då förstås. Medlet har blivit ett mål i sig.

Men man kommer inte ifrån att den irrationella sparsamheten har varit en framgångsfaktor för bloggmiljonären. Hade han hållt en helt rationell kurs, hade förmögenhetsbyggandet tagit betydligt längre tid. Vi ser också exempel på hur han försöker komma runt sin irrationella sparsamhet: just för tillfället befinner han sig på ett all inclusive-hotell, där han under två veckor kan släppa sitt nojande kring varje beslut att konsumera, eftersom allt är betalt på förhand.

Citat: ”För mig handlar alltså inte all inclusive om att maxa valutan för pengarna och trycka i mig mer än nödvändigt bara för att det är gratis, utan för att kunna ta det jag vill när jag vill det utan att tänka på kostnaden. Annars hade det säkert blivit en stor flaska cola light på någon supermarket som var både varm och avslagen fram emot eftermiddagen. Och vad gäller nyttigheten så hade det säkert blivit en kebab med pommes till lunch istället för fisk och grönsaker om vi skulle gått ut på stan och letat lunch att köpa.”

Människan har irrationella tanke- och känslobanor i grunden, till exempel vad gäller förlustaversion, som inte går att resonera sig bort från. Det man kan göra är att lura sig själv tillbaka, med medvetet irrationella tankebanor, för att uppnå sina mål.

Vad säger läsarna? Har ni fler exempel på medvetet irrationella strategier för att komma runt era inbyggda biaser?

Följ oss gärna på twitter där meddelar vi när nya inlägg publicerats